Hyllet i Sverige, snart elsket i Norge. I dag slipper Ellen Sundberg (21) sitt andre album, «White Smokes and Pines». Popklikk har snakket med henne om den nye plata og inspirasjonskilder.
-Hvordan vil du beskrive musikken du lager?
– Den här frågan är alltid lika svår eftersom det känns som om man aldrig kan beskriva musiken på helt rätt sätt. Men om man ser till genre skulle jag säga americana. Den nya skivan är lite psykedelisk. Också lite indie.
– Plukk ut en to låter du har skrevet som du er spesielt fornøyde med og begrunn svaret.
– «Hollow» är min favoritlåt på skivan. Svårt att säga varför men texten ihop med musiken och arrangemanget gör att jag blir berörd av den. På ett sätt jag inte är van vid. Texten är, som de flesta av mina texter, väldigt personlig. Den här låten sammanfattar vad skivan handlar om i helhet. En lite förvirrad person som befinner sig på gränsen mellan barndom och det vuxna livet. Vad det egentligen är för mening med allt. Och ifrågasättande av varför vi planerar så mycket. Att vi lever i våra planer och planerar och planerar.
– Når og hvordan dukker låtene, og da spesielt tekstene, opp i hodet ditt?
– Det börjar alltid med att jag kommer på en melodi på gitarren och sen utgår jag ifrån det när jag skriver texten. Det är aldrig så att jag bestämmer innan vad jag ska skriva om, det blir det det blir när jag börjar skriva.
– Hvilken av låtene ga deg mest motstand?
– Om du menar själva skrivandet av låten, vet jag inte. Texterna är alltid mest krävande. Dom lägger jag mest tid på. Men text och musik är ju självklart lika viktiga. Om du menar inspelningen skulle jag nog säga «Vägen Är Lång/The Road Is Long». Låtar som kan kännas självklara och enkla när dom skrivs, kan vara dom svåraste att spela in.
– Hvordan var det å samarbeide med Israel Nash?
– Det var väldigt speciellt. Det var ju första gången jag jobbade med någon som producent. Någon som lägger lika mycket tid och tanke på ens låtar under inspelningen som man själv gör. Vi var på samma plan när det kom till låtarna och hur vi tänkte kring dom. Allt han sa och kom på kändes så självklart. Sånt jag aldrig hade kommit på själv. Det var en häftig upplevelse att få spendera 8 dagar på hans ranch med hans band.
– Hva slags musikk hørte du på i ungdomstiden?
– Jag lyssnade väldigt mycket på Bob Dylan, Sophie Zelmani, Ane Brun och Leonard Cohen. För det var dom cd-skivorna vi hade när jag var liten. Det var lite i brytningstiden mellan vinyl och cd. Vår vinylspelare hade precis gått sönder och pappa köpte en cd-spelare. Nån Best Of med Leonard Cohen var den första CD-skivan pappa köpte. Så den lyssnade jag mycket på. Sen lyssnade jag på det mamma och pappa köpte eftersom. Mycket Dylan.
– Hvilke plater hørte du mest på i fjor?
– Arcade Fires «Neon Bible», Jessica Lea Mayfields «Tell Me», Kurt Viles «Wakin On A Pretty Daze», bl.a. Lyssnade ju på mycket annat också, men inte så många hela album. Arcade Fire, jag köpte «Neon Bible» på en loppis i somras när vi var på turné. Hade lyssnat lite grann på dom tidigare, men bara på deras nyaste. «Neon Bible» träffade mitt i prick. Hela skivan är superbra. Inspirerande. Lea Mayfields «Tell Me» råkade jag snubbla över och föll för henne rätt snabbt. Egen, cool sångstil, tuffa men fina låtar. Intressanta arrangemang. Kurts «Wakin On A Pretty Daze» eftersom den var rätt ny i början av förra året, gillar honom så jag lyssnade mycket på skivan då.
– Nevn en bok som har betydd mye for deg og forklar hvorfor.
– Det måste bli en barnbok , som pappa brukade läsa när jag var liten, «Tomten» av Viktor Rydberg. Texten är så cool. Häftig poesi, jag gillar ju rim. Speciellt bra rim. Det är fascinerande. Jag rimmar mycket i mina texter, nästan jämt.
– Hvem er tidenes tøffeste vokalist?
– Om jag måste välja en så säger jag nog Bob Dylan. För att han har en väldigt unik röst och speciell frasering. Den tilltalar mig mycket.
– Velg ut tre album som har betydd mye for deg.
– Dom som har betytt mest är egentligen dom som jag lyssnade mest på som barn. För det var där som grunden för mitt intresse lades, tror jag.
– Bob Dylans ”The Essential”. Den har jag lyssnat otroligt mycket på ända sen jag var liten. En bra blandning av hans låtar. Jag tror det är den skiva jag lyssnat mest på av alla skivor faktiskt.
– Sophie Zelmanis första skiva. Jag stod alltid och mimade och spelade luftgitarr till den. Otroligt inspirerande utan att jag visste om det.
– The War On Drugs’ ”Slave Ambient”. Den är ju inte så gammal men jag har lyssnat mycket på den och den har nåt väldigt speciellt över sig. Coola sound som jag gillar och inspireras av. Ett riktigt album som hänger ihop. Jag berörs av arrangemangen och soundet.
– Velg mellom følgende artister:
– Prince eller Bruce Springsteen
– Springsteen, eftersom som inte har lyssnat så mycket på Prince. «Nebraska» är min favvo.
– Kate Bush eller Neil Young?
– Neil Young. Bland alla Niels album finns det garanterat nåt för alla smaker. Inspirerande att han har gjort så mycket som låter så olika. Han är ju bra. Har knappt lyssnat på Bush, förutom «Wuthering Heights», som är en väldigt cool låt.
– The Who eller Led Zeppelin?
– Kan tyvärr inte välja en av dom. Tycker om dom lika mycket. Jag har lyssnat ungefär lika mycket på båda och gillar dom på olika sätt. Dom är ju båda väldigt unika. Led Zeppelin har så många stora och häftiga låtar, tunga och kraftfulla. The Who har skrivit en av mina favoritlåtar, Baba O’Riley.
– Lucinda Williams eller Jeff Buckley?
– Jeff Buckley, udda och häftig röst. Vemodigt. Det gillar jag. Men jag gillar Lucindas «The Kitchen Tapes» mycket.
– Lars Winnerbãck eller Eldkvarn?
– Lars Winnerbäck för att jag tycker att han är intressantare, intressantare musik och låtar.
– Steve Earle eller Wilco?
– Wilco, för att det är cool och skön musik.
– The Ramones eller The Clash?
– The Clash Jag blir också lite nostalgisk av The Clash pappa brukade spela dom när jag var liten. Tuff musik.
– Jackson Browne eller Joni Mitchell?
– Joni Mitchell, inspirerande när jag började spela gitarr, hon stämde om gitarren en del och det tyckte jag var coolt. Bra låtar.