Det er dét den svenske popmusikken fra rundt 2010 gir meg… Den sier: du kan være nedfor, vital og stilig – samtidig! Oskar Linnros’ «Fran och med Du», han feirer jo kjærlighetssorgen! Den er heftig og tung, samtidig flyktig i ustanselig hamskifte – dansbar!

Tekst: Peter Johansen

Illustrasjon: Lara Mari

Og Håkan Hellström, når han av full hals synger «JAG ÄR ETT TAPPAT SJÄLVFORTOENDE», likevel så selvsikkert! (Motsetningenes kraft må jo være at de tidvis er så fantastisk oppløsende – de er glipen Cohen synger om, ser jeg for meg.)

Eller når Veronica Maggio lover høystemt i «Hädanefter» at hun heretter(!)  skal «vara bra», «lägga mig i tid för dig», ja hun skal til og meg begynne i terapi for sin elskede! Og i alle disse sangene: en sorgmunter fremdrift, som er ledig men tung, tappet og nedbrutt, skjønt aldri livsfattig, alltid på takt, full på livet og opprømt for det meste. Handen i fickan fast jag bryr mig.

Milan Kundera skiller mellom tilværelsens uutholdelige letthet, og dens motsats: byrden, livets lodd, som er – dette vet vi – blytungt. Men altså: i den svenske storby omtrent 2010 var ikke dette noe skille! Eller: motsetningen var selve luften man åndet! På tampen av Maggios emblematiske «Jag kommer» er jo nettopp «fallet», i trappen, i kjærligheten, identisk med ekstasen. Og selvfølgelig var Maggio og hennes kolleger perfekt bykule, ca. 2007-2013. Hvit «t-shirt», jeans (kalt «denim»), «clean’e» sko. Handen i fickan fast de brydde sig.

«Var människa en halvöppen dörr / som leder til ett rum för alla», skrev Tomas Tranströmer i diktsamlingen «Den halvfärdiga himlen» (1962), hvis «Allegro»-dikt slutter i det uforglemmelig bildet hvor

Musiken är ett glashus på sluttningen
​där stenarna flyger, stenarna rullar.

​Och stenarna rullar tvärs igenom
​men varje ruta förblir hel

Jeg omgis av høstens etos, så klart, her jeg går gjennom Briskeby, men også gjennom det «svenske popunderets» forrige topp. Solens siste livstegn. Mine lilla sko. Motsetningene!