Ted og Kenneth Gärdestad: «Himlen är oskyldigt blå»
Dette er en av Ted Gärdestad aller fineste melodier, slike som bare han kunne skrive, og som det skulle vært mange flere av. Denne er fra tiden da han var Sveriges største popidol og lillebroren til ABBA. For inne imellom de mer ordinære «salt og pepper»- låtene, drysset det ut gullkorn – som «För kärlekens skull» og «Himlen är oskyldigt blå».
Arrangementet er preget av sin tid, men melodien er så klar; at den tåler det aller meste. Det er likevel broren Kenneths tekst, som gir sangen dette magiske og udefinerbare. Hver stavelse løses opp som algebra i Teds fraseringer.
Titter vi bak ordene; oppdager vi at teksten har flere lag under den umiddelbare tolkningen, lik en hyllest til uskyld, barndom og ungdom. «Himlen är oskyldigt blå» har et slektskap til Joni Mitchells «Woodstock» som bare tilsynelatende handler om festivalen, med et tilsvarende underliggende tema som Kenneths tekst.
La oss begynne med tittelen; «Himlen är oskyldigt blå». Jeg oppfatter ordet «er» mest som et «forblir» Altså; uavhengig av hva som måtte skje – i handlinger på jorden – forblir himmelen like blå. Teksten viser til oppbrudd og endringer, lik aktene i et skuespill før det innerste sceneteppet trekkes til side, til dette «ene» som består og er bak alle slør.
Jeg føler en referanse til sentrale begrep i yogafilosofien og buddhismen. Men Kenneths tekst lener seg mest mot den felles fortellingen i jødedommen, kristendommen og islam. Det vil jeg komme tilbake til – eller i alle fall prøve å komme tilbake til.
Men før jeg (eventuelt) kommer dit; må jeg si noe om Kenneths valg av visuelt vakre og samtidig dyptgripende lyriske ordvalg; som «frusna på en strand flög vi med drakar medan tiden flöt iland» Denne setningen alene kan være utgangspunkt for en spennende diskusjon.
I «Himlen är oskyldigt blå» plasseres alle livets hendelser som malerstrøk på et lerret. Dette lerretet er rammen for alt liv, gjennom stjernenes vandring over himmelen, og vår forbindelse til universet fra jorden som vi er en del av. Samtidig hører vi hjemme begge steder, lik stjernestøvet i Joni Mitchells tekst.
Kenneth får fram denne todelte tilhørigheten; i regndråpene som knytter himmelen og jorden sammen mens føttene står fast på moder jord. Jordkloden er stranden der tiden flyter i land. Slik leser jeg «Himlen är oskyldigt blå» som en sang om Edens hage, om Adam og Evas barn og pakten med Gud. Denne pakten vi er bundet til, men ikke helt klarer å holde.
Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
När vi växte opp
Lekte livet, vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår framtid skulle bli
Oförbrukat fri
Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt
Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
Frusna på en strand
Flög vi med drakar medan tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå
Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig?
Himlen är oskyldigt blå
Djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå
