Karin Parks nye plate, «Church of Imagination», har fått så enormt mage gode anmeldelser at vi rett og slett måtte intervjue henne.

– Hvordan vil du beskrive musikken på «Church of Imagination» sammenlignet med dine tidligere utgivelser?

– Det är det första albumet som var helt och hållet inspelat i min studio (en gammal kyrka)  och producerat av mig. Det gör helt klart en skillnad. Jag hade en väldigt klar plan på hur jag ville att detta albumet skulle bli också. Dom andra har mer kommit till under processen. Generellt så har jag en mycket starkare känsla för riktning nu när jag är lite äldre. Jag har alltid gjort mycket saker själv så jag har prövat och felat en hel del.

– Fortell litt om prosessen og innspillingen av plata.

– Själva låtskrivarprocessen är en märklig process som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva med ord. Låtar  bara dyker upp på nåt vis utan att man riktigt förstår hur det går till.  En dag låg jag på soffan och vilade och plötsligt var låten inspelad och klar i studio. Det var som magi.

– Produktionen är lite mer som att bygga ett hus. Jag förberedde alla låtarna för produktion och gjorde demo inspelning först. Gjorde klart ramverket kan man säga. 

– Sen fick jag över min bandmedlem Nick till studion några dagar för att hjälpa mig med vissa delar som jag inte är så bra på. Typ vissa trumprogrammeringar, bas, en del synth etc. Min vän Jonas Forsberg arrangerade stråkar och jag tog hit en stråkkvartett och en kör. Så höll jag på så tills hela skivan tills alla delar var på plats.

– Min man Kjetil från Årabrot hjälpte mig med olika saker också. Han är så musikkunnig och kommer alltid med bra tips till produktion och sound och har också skrivit två låtar på skivan.  Det är ju också lättare när man är två i studion när man ska micka upp och spela in saker. När alla bitar var lagt på plats så satte jag mig ner i 10 dagar och tog bort så mycket som möjligt innan jag skickade iväg det till Tom Biller i L.A för mix.

– Når og hvordan dukket ideene til låtene opp?

– Dom dyker upp på en toalett på en klubb eller när jag ser på TV. Eller är ute och springer. Eller när jag luktar på en parfym. Min telefon är full av röstmemos och små textrader. Jag märker numera att idéer dyker upp när det är något jag vill förändra.

– Hva er du mest fornøyd med på «Church of Imagination»?

– Att jag lyckades genomföra min vision om vad det skulle bli och att jag lyckades ro det i land själv.

– Plukk ut én låt på plata du er spesielt fornøyd med.

– Jag tror att «Give» är den låten som kommer stå kvar i framtiden som en låt som tålde tidens tand. Det är en av dom bästa låtarna jag har skrivit med ett viktigt innehåll.

– Hvordan jobbet du fram«Empire Rising» og hva handler låta om?

– «Empire Rising» tog sin början för nästan 10 år sen. Det är ett gammalt Årabrot-riff som Kjetil spelade in och som jag sen klippte upp och gjorde om. Jag kom på hur det skulle vara på en toalett på Berghain när jag var där och dansade en gång och spelade in det i telefonen. Det är det memot man hör i början som intro till låten. Så gjorde jag ett arrangemang men kunde aldrig hitta en text som passade. Jag har flera gånger återkommit till denna låten men aldrig fått till det.

– Var det en av låtene som var spesielt vanskelig å fullføre, og hvorfor tror du det ble sånn?

– Det var en låt  som jag till slut tog bort för att den inte blev som jag tänkt mig. Ibland funkar det bara inte, men den kommer att lägga sig på plats till en senare anledning.

– Er det noen band som har vært inspirasjonskilder for musikken på plata?

– Ja. Massive Attack, The Doors, Nico, Scott Walker och Arca har alla influerat detta albumet.

– Plukk ut tre album du har hørt veldig mye på det siste året.

– Det sista året. Hmm, då har jag gått vidare till «Run The Jewels 2», «Homecoming», Beyonces live album och «Double Negative» av Low. Oj, nu kom Run The Jewels på radion med deras nya låt Ooh LA LA. Den är fantastisk. Jag lyssnar mycket på BBC6. Men att välja ut tre album är som att välja ut tre maträtter man ätit det sista året. Jag lyssnar på väldigt mycket olika musik så det hade varit lättare att plocka ut 30. Men det blir en himla lång intervju.

– «Run The Jewels 2» är ett album som börjar bra och bara blir bättre och bättre. Det är en uppbyggnad på det albumet som är svår att slå. Det är så feta beats and man bara blir så sugen på att gå på konsert. Egentligen tror jag att jag tycker mest om musiken i hip hop för det blir alltid så himla tjatigt med den rappen till slut men detta albumet kan jag höra hela och verkligen uppskatta. MÅSTE se dom live när denna pandemin är ett minne blott.

– «Homecoming», ja men jag börjar typ gråta varje gång jag hör det för jag kan knappt fatta hur någon kan vara så fantastiskt kul, talangfull, vacker, cool och allt på en gång. Tänk att vi får ha en sån förebild för jordens alla ladies. Respect. Och musiken bara svänger så det svartnar och låtarna är bara helt otroligt bra och väldigt nyskapande.

– «Double Negative» är också en extremt nyskapande produktionen och pendlar mellan att vara extremt vacker till att nästan inte gå att lyssna på. En balansgång som inte tröttar ut örat med det första och som är väldigt spännande. Var på konsert med dom på Valentines Day i Stockholm förra året. Känns ju nästan exotiskt i dessa dagar  att ha varit på live konsert i samma rum som artisten en gång i tiden.

– Hva slags musikk hørte du på i ungdomstiden?

– Jeg var metal chic men lyssnade också på Alanis Morisette, Faith No More, Whole och L7 typ. Självklart satt Whitney Houston kvar sen barnsben också. Har alltid haft en ganska extrem blandning i min hylla.

– Plukk ut tre album du aldri blir lei av.

– «Silent Shout» av The Knife. Ett mästervärk som jag kan lyssna på om och om och om igen och har gjort sen det kom ut. «Music for Egon Schiele» av Rachel’s. Så stämningsfullt och vackert. Min morgonmusik. «Untrue» av Burial. Jag har många av hans utgivelser men detta är det som är bäst sammansatt som ett album. Helt unik och atmosfärisk musik. Han har varit en stor inspiration utan att jag låter som han överhuvudtaget.

– Velg mellom følgende artister:

– David Bowie eller Bob Dylan?

– Det är orättvist att behöva välja mellan David och Bob. Jag har jättemånga skivor av båda och har läst bägges biografier. Dom är så fantastiska på olika sätt. Måste ändå till slut välja Bowie om jag absolut måste. Eller ska jag ta Dylan? Nä, det blir Bowie.

– Roxy Music eller Fleetwood Mac?

– Fleetwood Mac. Har inte så våldsamt förhållande till någon av dessa men Fleetwood Mac är ju en evig referens som man ständigt stöter på och dom har ju många grymma låtar. Stevie Nicks är ju grym också.

– Kate Bush eller Joni Mitchell?

– Kate Bush och hennes oändliga kreativitet, nyskapande och mod överskuggar nog Joni Mitchells vackra musik även om jag har flera album av Joni Mitchell än Kate Bush.

– Teenage Fanclub eller Wilco?

– Usch, här vill jag inte välja någon men eftersom Teenage Fanclub är kanske världens tråkigaste band så får jag välja Wilco.

– Blur eller Pulp?

– Tror jag väljer Pulp, faktiskt. Jarvis Cocker är ju en festlig typ. Blur har några riktigt coola hits men det var aldrig riktigt min grej.

– 10cc eller Steely Dan?

– Steely Dan har nog haft mest inpact på dom som igen har haft inpact på mig så jag väljer dom.

– Elton John eller Nick Drake?

– Nick Drake alla dagar i veckan även om jag nyss var på singalong version av den nya Elton John filmen med min mamma i Tromsø när den visades på Tromsøs fantastiska film festival. DET var festligt det. Men Nick Drake var med under hela min ungdom och jag har både sjungit och lyssnat så mycket på Nick Drake utan att någonsin bli trött på honom.

– Brian Eno eller Krafwerk?

– Har lyssnat mycket på båda men jag gillar Kraftwerk bättre. Någonting mera poppigt över Kraftwerk som tilltalar mig mer även om Brian Eno är ett geni.

– Japan eller XTC?

– XTC helt enkelt.