Popklikk-favoritten Love Antell spiller på Garage, Bergen i kveld, og John Dee på torsdag. Det er selvfølgelig møteplikt.

Vi har snakket med ham om den nye, fantastiske skiva hans, «Barn av Amerika», inspirasjonskilder og den svenske versjonen av Hver gang vi møtes, Så mycket bãttre.

– Hvordan vil du beskrive musikken på ”Barn av Amerika” sammenlignet med dine tidligere utgivelser?

– Jag har tagit ner tonarterna, och tempot en aning. Det är första gången jag har samarbetat med att skriva låtar tillsammans med någon annan också. Alla låtarna är skrivna av mej och Pär Wiksten (The Wannadies), som har producerat. Texterna är mina. Jag har lärt mej enormt mycket av Pär, och vi har inspirerat varandra. Han har varit en musikalisk kompass för mej. Pärs brottningsmatch var att göra en platta på svenska. Så vi har båda utvecklats av att jobba ihop.

– Fortell litt om tekstene på plata; det er ganske åpenbart at du har mye på hjertet og at det finnes en rød tråd i tekstene.  

– Jag såg efter ett tag ett tema i låtarna som jag skrev. Texterna handlar om migration, att lämna en plats, eller ett land. Det är helt existensiella frågor, som har behandlats i sångtexter förut. I blues, country, reaggae eller modern svensk hiphop. En låt på plattan, ”Europa”, är en cover på Joe Glazers ”America, America”, en sångtext som handlar om europeiska emigranter som kommer till Ellis

Island i början av 1900-talet. Jag har ändrat några rader så att texten handlar om idag, och om dom falska förhoppningar som får människor att ta sig med båtar över Medelhavet från Afrika till Europa, med drömmar om att skapa sig en ny framtid. Det är en politisk fråga som definierar vår tid, en av våra största ödesfrågor. Jag var kanske lite orolig att min platta skulle kännas inaktuell när den väl släpptes, men bara med tanke på flyktingkatastrofen häromdan är det mist sagt högst aktuellt. Jag vill sjunga om vår tid, det är obegripligt att jag är så ensam om det egentligen.

– Plukk ut en to låter fra skiva som du er spesielt fornøyde med og begrunn svaret.

– Jag gillar titelspåret, ”Barn av Amerika”. Den är en så hoppfull låt. Och jag tror att det är precis vad vi behöver – hopp. Vi kan inte fortsätta låta den politiska musiken att vara dystopisk. Att beskriva samhällets baksidor handlar också om att man vill och tror att världen går att förändra. Jag lever efter den enkla filosofin att mitt glas alltid är halvfullt, aldrig halvtomt. Det är kanske en klyscha. Jag har hur som helst inte lyckats göra en sån låt tidigare, och är glad för att äntligen börjat kunna skriva på det sättet. Sen tycker jag mycket om en låt som ”Coyote”, en öm låt om en människosmugglare, en skrupel-lös mördare. Jag har tagit mej friheten att skriva i jag-form på ett sätt jag aldrig provat förut.

– Når og hvordan dukker låtene, og da spesielt tekstene, opp i hodet ditt:

– Ibland börjar låtarna med en text-idé. Sen tar det kanske lång tid innan jag hittar musik som passar. Ibland är det tvärtom, då har jag nästan en helt färdig låt, men ingen text. Det är många bra låtar som har fått åka ner i soptunnan på grund av dåliga textidéer, och många som blivit färdiga flera år efter första idén. En annan låt kan jag skriva på en kvart. Det ser så helt olika ut från en gång till en annan.

– Enkelte av låtene på ”Barn av Amerika” får oss til å tenke på The Clash. Tar vi feil?

– Säkert inte, jag har haft Joe Strummers platta «Global a go-go» på repeat hemma. Hans melodispråk har inspirerat mej sen «Pokerkväll i Vårby gård». Men jag har nog i större utsträckning inspirerats av PJ Harvey, Cat Power och Damon Albarn till senaste skivan. Dom är mina stora och kanske viktigaste inspirationskällor just nu.

– Hvilken av låtene på skiva ga deg mest motstand?

– «Den bästa». Den handlar om min storebror, och är mycket mer privat än vad jag tror den som lyssnar kan ana. Nån gång ska han få en riktigt stor låt. Men den handlar om honom.

– Savner du å spille med Perssons Pack?

– Ja och nej. Jag kan sakna den tiden, men jag är inte så intresserad av att blicka bakåt. Eller framåt för den delen heller. Känns viktigt att vara i nuet alltmer. Jag har ett barn, och han växer så oerhört fort. Så jag vet att jag måste njuta av varje stund. Men jag och Per Persson ska göra två gig ihop i sommar, och spela varandras låtar, det ser jag mycket fram emot!

– Popklikk elsker Eldkvarn. Hva er ditt forhold til bandet?

– Första gången jag satte min fot i en studio var i Vaxholm, när Eldkvarn spelade in «Legender ur hatten» i gamla MNW-studion. Jag var åtta år. Jag var sjukt besviken! Jag hade föreställt mej nåt stort ställe i stil med Abbey Road, Vaxholmsstudion var en liten villa på landet. Nu i efterhand förstår jag ju att det var stort att ha varit där. Jag har faktiskt supit Tony, och Plura under bordet en gång för några år sen. Det var bara jag och Carla som satte uppe längre än dom andra och nattsuddade på ett hotell i Laholm. Vi pratade om mat vill jag minnas. Eldkvarn har jag lyssnat jättemycket på, «Himmelska dagar» är min favoritplatta.

– Er Florence Valentin et ferdigskrevet kapittel, eller kan vi forvente oss flere plater fra den kanten?

– Man ska aldrig säga aldrig … Men spontant så känns det inte viktigt just nu. Jag älskar att spela några av våra gamla låtar, men min musikaliska inriktning har förändrats så mycket sen dess. Jag drömmer om andra saker. Vi var klara rent konstnärligt med varann. Och vi ville behålla vänskapen och inte jobba tillsammans. Dom är fortfarande mina bästa vänner.

– Hva var det beste med å delta i ”Så mycket bättre”?

– Det var en rolig resa, helt klart ett minne för livet. Att prata musik med dom andra i gänget var så klart den största behållningen. Och lite otippat att bli kompis med någon som Carola, hon är schysst.

– Hva slags musikk hørte du på i ungdomstiden?

– Jag lyssnade i början på mina föräldrars plattor; Beatles, Stones, Buddy Holly, Dylan, Cat Stevens, Joni Mitchel. Att lyssna på gamla grejer va mitt sätt att sticka ut i plugget. Men såklart gjorde mer samtida artister ett stort intryck också; Michael Jacksons «Bad», Guns’n’roses «Apetite…» Och Orups första hade jag alla på kassett.

– Hvilke plater hørte du mest på i fjor?

– Damon Albarns «Everyday Robots», Bobby Womack «Bravest Man In the Universe», Lana del Reys «Ultraviolence» är tre plattor som gett bestående intryck.

– Hvem er tidenes tøffeste vokalist?

– Jag gillar artister som jobbar med idéer, snarare än dom som jobbar med yttre attribut eller som är tekniskt duktiga. Jag jobbar i samma tradition som Billy Bragg, han är en förebild. Och PJ Harvey är en artist med starkt konstnärligt driv, en intellektuell person.

– Velg ut tre album som har betydd mye for deg .

– Omöjligt att svara på. Men kanske en samlingsplatta med Ebba Grön som hette «50:-» var min ingång i punken när jag var tretton. «Nevermind» med Nirvana lyssnade jag på när den kom, och det formade mej. Beatles «Please, Please Me» var min första direktkontakt med musik, då föll poletten ner, jag var sju år gammal.

– Velg mellom følgende artister.

– Prince eller Bruce Springsteen?

– Springsteen, hans texter är små filmer. Det hade varit svårare att välja mellan Dylan och Springsteen, dom är båda mina hörnstenar i den berättande låttraditionen.

-Kate Bush eller Neil Young?

– Neil Young, framför allt på grund av «Harvest Moon»-plattan, men framför allt låten «Unknown Legend». Kate Bush gillar jag också, speciellt en låt som heter «Army Dreamers» är en favorit.

– Big Star eller The Replacements?

– Big Star, utan tvekan. Chris Bell är en artist som jag inte begriper men trots allt är ett jättestort fan av. En legend givetvis.

– Dexys Midnight Runners eller The Smiths?

– Dexys! Jag har alltid haft svårt för Morrissey och kulten kring hans artisteri, även om några av hans låtar är helt fantastiska. Kevin Rowland har jag träffat en gång. Min svaghet för fiol kommer helt från honom, och möjligtvis Mike Scott. Jag har alltid vurmat för folkmusik-ingredienser i pop, mycket tack vare Dexys och Waterboys.

– The Who eller Led Zeppelin?

– The Who. Men jag var en period i trettonårsåldern ett råfan av Robert Plant, såg han live osv. Men The Who är för mej definitionen av mods, som jag stilmässigt är mer attraherad av. Och dom har grymma låtar. Zeppelin är den mest hopplösa musik jag nånsin varit nere med, har väldigt svårt för dom idag.

– Olle Ljungström eller Reeperbahn?

–  «Apan som liknar dej» gick varm hemma när jag fortfarande bodde hemma hos min mamma. Hon var helt kär i Olle Ljungström en period, så det var mer hennes musik än min. Men jag har i efterhand lyckats erövra det, Olle Ljungström är den store nihilisten.

– The Ramones eller The Clash?

– The Clash, alla gånger. Det är inte på grund av punken, utan för deras sätt att blanda in Latinamerika och Karibien till rock’n’roll och soul. Joe Strummer är den intellektuella textförfattaren, som bryter med musikaliska konventioner snarare än att tillhöra en viss stil. På många sätt är han mer politisk än Billy Bragg, även om Bragg ofta påstår att The Clash bara var popkompositörer. Det kanske gäller för Mick Jones, men Joe Strummer är diplomatsonen som gjorde något så fantastiskt som världsmusik. Punken var bara ett sätt för honom att få in en fot i branschen. Hans storhet ligger i latino-musiken som definierar hans stil mycket mer. Det anser jag i alla fall!

– Gram Parsons eller Emmylou Harris?

– Emmylou Harris! «Wrecking ball» var det jag började lyssna på med henne. Den plattan är min definition av Singer/songwriter, innan jag ens visste att det fanns ett sånt begrepp.